Making war.
På tal om min ständigt backande etiska pensionsfond så berättade min vän Niklas Larsson att han inte tyckte att de principer som ligger bakom etiska fonder (att inte investera i företag som handlar med vapen, alkohol och narkotika) inte var så viktiga egentligen. Diskussionen gick vidare in på svensk vapenexport, en av de frågor som, ända sedan Peps och Timbuk öppnat mina ögon, ligger mig allra närmast hjärtat. Då, och senare även i skriftlig form, chockerade Niklas mig ordentligt. Jag har alltid trott att om man inte har ekonomiska intressen i en svensk vapenexport så är man emot den. Jag skulle inte bli helt förvånad om Niklas, i likhet med sin åsiktsfrände Bildt, investerat i företag som exporterar vapenmateriel. I vilket fall som helst så rubbades min bild av att vapenexporten kunde fortsätta på grund av en allmän ignorans snarare än ett folkligt stöd. Blogginlägget med den kanske konstigaste titeln nånsin gjorde mig så förbannad att jag knappt kunde sova den natten. Resonemanget var som följer (Niklas, rätta mig gärna om jag har fel, det kändes lite oklart):
- Sveriges netralitetspolitik är passé
- Vapenexporten i sin nuvarande form bör fortsätta eftersom den främjar demokratiska länders möjlighet att försvara sig mot invasioner från icke-demokratiska länder.
På punkt ett kan jag glädja dig, någon sorts neutralitet finns inte i Svensk vapenexport. Att exportera vapen är, per se, att ta ställning. Möjligtvis skulle vapenexporten till den dåvarande konflikten mellan Indien och Pakistan, då vi försedde båda sidor med matriel, kunna ses som ett steg i den riktningen.
Punkt två, min favorit, så mycket naivare än ”they hate our freedom”-argumentet:
Här är en graf som illustrerar Sveriges exportering av vapen till diktaturer:
Jag rekomenderar dig Niklas att läsa hela den publikation som jag hämtat den från. Lite gobitar som aptitretare:
Svensk vapenexport…
- utanför regeringens kontroll.
- till länder som kränker mänskliga rättigheter.
- som stöd till pågående konflikter.
- som alternativ till välfärd för utvecklingsländer.
Ha en fortsatt härlig vår allihopa.
Det korta svaret: Jag är emot vapenexport till diktaturer. Jag är för vapenexport till demokratier.
Det långa svaret:
Du skrev att jag “inte tyckte att de principer som ligger bakom etiska fonder (att inte investera i företag som handlar med vapen, alkohol och narkotika) inte [sic!] var så viktiga egentligen.”
Nej, jag tycker inte att de är oviktiga, jag tycker att de är felaktiga. Vi tar dem en i taget.
Narkotika: Överflödig princip; inga börsregistrerade företag sysslar med narkotika.
Alkohol: Jag håller inte med. Jag har inget emot att det finns företag som producerar alkohol. (Har du?)
Vapen: Den dag då Hizbollah, Iran, Zimbabwe, Al-Qaida etc. bestämmer sig för att sluta använda vapen, och alla politiska extremister (maoister, nazister, islamister etc) bestämmer sig för att aldrig försöka ta makten med våld, kan demokratiska stater börja överväga att lägga ner sina försvarsmakter.
Innan dess anser jag fullt och fast att det är BRA (och nödvändigt!) att företag tillverkar vapen till stater sig t.ex. Sverige, Norge, Tyskland, Estland, Australien och Kanada.
Däremot är jag HELT EMOT all vapenexport till diktaturer, även till semidiktaturer som t.ex. Ryssland. Om Sverige sysslar med det, anser jag att man bör sluta.
Och apropå aptitretarna:
utanför regeringens kontroll. [dåligt. regeringen/riksdagen bör ha insyn i all produktion och all export av vapen i landet.]
till länder som kränker mänskliga rättigheter. [dåligt, naturligtvis. åtminstone om man antar en rimligt snäv definition av "kränker mänskliga rättigheter". enligt en mycket vid definition skulle man t.ex. kunna säga att Sverige "kränker mänskilga rättigheter" för att man inte ratificerat nåt papper om att samerna ska ha särskilda rättigheter som urspringsbefolkning.]
som stöd till pågående konflikter. [inte nödvändigtvis dålig, det beror på konfliktens natur och till vilken sida vapnen går till. vapen till somalias valda regering = bra. vapen till islamister som gör militärkupp i somalia = dåligt.]
som alternativ till välfärd för utvecklingsländer. [vapen är ofta HELT NÖDVÄNDIGT för att upprätthålla stabilitet i fattiga stater som annars de facto skulle kontrolleras av krigsherrar och maffia.]
…och när jag skrev det där sista insåg jag förstås att det i undantagsfall kan vara rimligt att exportera vapen till diktaturer. Men endast om statsmakten direkt och omedelbart hotas av ett alternativ som är betydligt värre än den sittande regimen. (Exempel: Om talibanerna och Al-Qaida försöker ta makten i Förenade Arabemiraten, bör man hjälpa Förenade Arabemiraten.) Grundprincipen är hela tiden att se till att de schyssta killarna har mer vapen än de elaka killarna.
Att sluta exportera vapen till de schyssta killarna, i en välmenad strävan efter fred, leder knappast till nåt bättre än att Hizbollah skrattar hela vägen till kalasjnikovförrådet.
“Blogginlägget med den kanske konstigaste titeln nånsin”
Jag är mycket nöjd med titeln. Den ska inte utläsas som en uppmaning från min sida, utan som en satir över tanken att “vi exporterar gärna vapen, så länge de inte används”. Det finns situationer i vilka vapen bör användas.
Eftersom du skickade en länk till Svenska Freds rapport tänkte jag kontra med en länk till en utmärkt krönika om fredsrörelser.
http://www.realclearpolitics.com/articles/2006/07/pacifists_versus_peace.html
Här är en aptitretare:
“Few people even seem interested in the actual track record of so-called “peace” movements — that is, whether such movements actually produce peace or war.”
Det där var allt en talande tystnad, herr mjukisvänster.
Är det du som har min Office-DVD förresten? Jag saknar den.
Niklas: “Grundprincipen är hela tiden att se till att de schyssta killarna har mer vapen än de elaka killarna.”
Då hamnar man rätt lätt i det etiska dilemmat att det är man själv som definierar “de schysta killarna”. Visst, i de flesta fall kan det tyckas glasklart vilka som är goa gubbar, men är det alltid så enkelt?
Det är alldeles utmärkt att själv definiera vilka som är de schyssta killarna (och tjejerna) respektive de elaka killarna (och oftast inte så många tjejer), så länge man använder vettiga kriterier för detta. (T.ex. styrelseskick, historia av aggression mot andra stater, grad av frihet för de egna medborgarna, tätt samarbete med stater som får dåliga poäng på de andra kriterierna.)
Visst kan det ibland uppstå gränsfall, men det tycker jag inte är mycket till invändning. Om något är ett gränsfall betyder ju det att det inte är överdrivet dåligt att göra vare sig A eller B.
Hur går det med ditt utlovade svar på min kritik?
Om det är svårt att få till ett sånt, kanske du bör fundera på om du helt enkelt hade fel? Starka känslor (vilket är både vanligt och förståeligt i debatter om t.ex. vapen, krig och aborter) leder ofta till dåligt underbyggda slutsatser.
Oj, jag ligger väldigt mycket efter vad gäller läsningen av din blog, och jag är alldeles för trött nu för att sätta mig in ordentligt i den här vapengrejen. Jag ville bara säga att jag tycker att den sk neutralitetsskiten aldrig ägt rum. That’s all for now. Keep on blogging!